Josef Franks personliga formspråk
Stålrörsmöbler såg Josef Frank som ett hot mot mänskligheten. Tvärtom ville han inkludera naturens färger och former i sina inredningar för att man på så sätt skulle kunna andas och känna frihet även i slutna rum. Av samma anledning föredrog han möbler som man kunde se igenom. En stol skulle ha genombruten rygg och ett skåp skulle stå på ben som var så pass höga att man kunde urskilja gränslinjen mellan golv och vägg.
Även hans mönster formgavs utifrån samma tanke. Josef Frank hade ett starkt botaniskt intresse redan som barn, och under 1920-talet utvecklade han sin mönsterkonst genom att rita en alldeles egen flora. Här blandade han favoriter som bellis, tulpan, ros, vinda, förgätmigej, viol, liljekonvalj, krokus och pärlhyacint med rena fantasiblommor, oftast lätt expressionistiskt tecknade.
“Den enfärgade ytan verkar orolig, den mönstrade lugnande, ty betraktaren påverkas ofrivilligt av det långsamma, lugna framställningssättet. Ornamentets rikedom kan han inte så snabbt utgrunda, den enfärgade ytan däremot är han genast på det klara med, och därmed erbjuder den inget ytterligare intresse.”
